Efter att ha genomgått en transformation och uppvaknande i mitt eget liv de senaste 3 åren är jag idag på en plats där jag kan vara jag fullt ut. Vilket inte alls har varit självklart för mig. Idag handlar alla dagar om att leva mer utifrån det som är sant i mig, det som känns äkta och ärligt och inte utifrån det jag borde/måste. Idag har jag en enorm tillit till mig och vad jag kan åstadkomma i mitt liv. Jag är den enda som har ansvar och kan påverka vad jag skapar framåt. Det är idag naturligt för mig att checka in vad som känns rätt utifrån mina värden och värderingar. Att prioritera mig i första hand. Tidigare fick bara de delar jag kände passade in i mallen ta plats, vilket blir trångt och komprimerande energimässigt.
Även om resan började mycket tidigare så var det ett beslut som påbörjade processen. Signalerna hade varit där i många år, men jag hade struntat i det. Stressen, prestationsångesten, perfektionen, viljan att ha rätt, borden, måsten, jämförelsen och alla kroppsliga signaler.
För två år sedan tog jag beslutet att säga upp mig från mitt jobb inom marknadsföring. En resa som hade pågått i 10 år. För första gången kändes det som att jag tog ett beslut för mig. En känsla. En röst. Intuitionen. För jag kunde inte ignorera signalerna längre. Jag var mitt i karriären med fantastiska utsikter att klättra vidare och uppåt. Ambitiös, driven och effektiv. Vem hade trott att jag som var så identifierad med mitt jobb helt plötsligt skulle säga upp mig? Mitt jobb var ju viktigast i mitt liv. Men något annat ville höras högre. Den där inre rösten jag hade struntat i så många år. Energin var kvävd. Jag var konstant sjuk så kroppen försökte verkligen kommunicera. Jag var helt enkelt på en väldigt låg frekvens när jag tittar tillbaka. Jag hade nog aldrig riktigt reflekterat över vad jag jagade och vad jag egentligen ville ha i mitt liv. Jag hade kört på så länge jag kan minnas. Det enda målet var någonstans “att lyckas”. Att lyckas i karriären, i relationer och i det sociala. Det handlar ju bara om att göra det där “lilla extra”: att jobba fast att man är sjuk, gå på middagar fast man inte orkar, säga ja fast magkänslan säger nej och stänga inne många av de känslor man känner. Tillslut skulle ju någon se vem jag var på riktigt. En konstant känsla av otillräcklighet och en bortprioritering av det som var jag. All jakt på bekräftelse utifrån som aldrig fyllde det där tomrummet. Det var viktigare att inte känna efter utan bara ta sig framåt fort.
Många frågor föddes den dagen jag sa upp mig: Vem säger upp sig precis innan man ska fylla 30 år utan att ha en plan? Vem är jag utan mitt jobb? Vem hoppar frivilligt av resan till “att lyckas”? Vad ska alla andra tycka om mitt beslut? Vänner? Familj? Vem är jag nu? Hur ska jag klara mig?
Det kändes inte bara som att jag hade sagt upp mig från jobbet, utan att jag hade sagt upp mig från mitt liv. Svaren fanns inte där just då. I efterhand är jag så tacksam att jag tog mig själv på största allvar den dagen, för nu kunde jag börja resan med att utforska vem jag är bortom identifikation och mönster.
Jag kom kort därefter i kontakt med en coach som jag där och då trodde skulle säga till mig vad jag skulle jobba med, för då kunde jag bara gasa på igen mot målet “att lyckas”. För det var förmodligen bara fel på jobbet och den roll jag hade, tänkte jag. Istället kom den fortsatta resan att handla om hur jag leder mig själv. Att hitta kärnan i vad jag faktiskt vill och känner genuin glädje och passion inför. Jag behövde börja om och prioriterade mig själv, med fokus på det som är viktigt för mig på riktigt. Varför får vi inte tidigt lära oss att leda oss själva?
Vi är så naturligt bra på att anpassa oss och tillslut är vi så identifierade med våra mönster att vi inte vet vad som är vi tillslut. Det sätts redan när vi är små och fortsätter vara så efter det, oftast helt omedvetet. Men när man successivt blir mer medveten om sina mönster och blockeringar blir också potential, styrkor och drivkrafter ännu tydligare. De har bara legat i det dolda, och därför blir också fokuset på vad man vill tydligare med tiden. Drömmen om att jobba som coach väcktes till liv. Den hade slumrat i bakgrunden i många år, men den inre kritikern hade sagt att det är något man gör när man är 50+ och “lyckats”. I efterhand handlade det om divine timing. Att jag skulle göra min inre resa först, och det är tydligt hur pusslet har lagts successivt genom åren. Man kan bara möta en klient där man varit själv. Jag är oerhört tacksam för den resa jag är på idag. Idag har jag tillgång till en betydligt större del av mig som jag inte hade tillgång till tidigare. Idag ser jag min potential och den jag är, och det är så tydligt vad mina styrkor och talanger är. Det blir ännu tydligare ju mer tid och arbete vi investerar i oss själva. Jag inser också hur mycket mod jag besitter. För det krävs mod att jobba med förändring och det kommer alltid att vara värt det.
Jag arbetar idag som Empowerment Coach. Jag brinner för att fler människor ska få möjlighet att upptäcka mer av sig själva och sin verkliga potential för att leva det liv de drömmer om.